Ge tillbaks fjärrkontrollen!

Planering är allt det man tänkt sig att göra
- förutsatt att allt blir som man tänkt sig.

Det blir dock sällan som man tänkt sig. Ibland känns det verkligen som att någon annan lever ens liv åt en. Men sluta med det! Vill man säga. Ge tillbaks fjärrkontrollen! Men om man alltid skulle göra som man ville skulle man väl aldrig ha någon hos sig som stod ut med det? Och ha någon hos sig vill man ju. Så det går ju stick i stäv. Men vart går den magiska gränsen?

Nej, det bästa är nog att aldrig bestämma något. Vara ett flytande flexibelt objekt utan ramar.

- Javisst, ni kanske kan komma till oss nästa helg och äta middag. Vi får se!
- men , då bestämmer vi det?
- njaaa, nu ska vi inte bli vrånga. Vi får se har jag sagt. Förutsatt att vi håller oss friska och att vi båda känner för det och att inget oförutsett dyker upp. Och om solen skiner och tupparna gal samtidigt som vinden vänder i Kina, då går det inte.
- eh, ok - men vi hörs...

feber-skräck

Känner mig lite som på bilden idag. Men kurerar mig med te och Ipren i mängder för jag får nämligen inte bli sjuk. Minsta lilla infektion kan ju smitta H och då är det akuten nästa för honom. Så att bli sjuk är likställt med att vara bannlyst från mitt hem just nu. Därför ska jag INTE blir sjuk. Utan är nog bara måndagstrött.

Jag har i alla fall blivit utmanad! Utmaningen fick jag av Veronica och innebär att jag ska avslöja 7 sanningar om mig själv - jag kommer inte att kunna länka vidare till 7 bloggar eftersom mitt bloggnätverk ännu är mycket begränsat, men här kommer i alla fall sanningarna:

1. Jag är ett socialt freak. Jag är enligt min halv-afrikanska kompis Mia den enda som skulle kunna åka till Gambia under en längre tid och alltid ha en flock nyfikna barn hängandes i hasorna dygnet runt utan att bli trött på folk. Jag hade ett telefonjobb förut som gick ut på att prata i telefon 8 timmar per dag. Jag var den enda som tog upp mobilen vid arbetsdagens slut för att ringa en kompis - dessutom kunde jag prata i timmar med syrran under helgen. Inga problem! Jag blir inte trött på folk.

2. Jag har fortfarande en "hemlig" önskan om att få delta i melodifestivalen

3. Jag gillar god mat, men ibland är det enda jag är sugen på snabbmakaroner med smör och smält ost - kanske nån bit kycklingkorv på sidan av, men det är inte nödvändigt.

4. Jag tar oftast en timme på mig att hitta till ett nytt ställe i Stockholm - oavsett hur nära det ligger. Mitt lokalsinne är det sämsta som någonsin skådats.

5.Om jag hör någon prata persiska i tunnelbanan tar jag ibland upp mobilen och låtsaspratar på persiska för att se deras reaktion. Oftast mycket roande :) Speciellt om de snackar om någon i samma vagn...

6. Jag är imponerad av de som kan titta uppåt när de går. Själv måste jag kolla på gatstenarna för att upptäcka eventuella hinder. Jag har försökt att titta uppåt men översköljs då av en hisnande känsla av att inte veta var jag går. Detta kan vara förklaringen till punkt fyra.

7. Jag skulle vilja leva 3 månader om året i Sverige och resten av året utomlands i något varmt, engelskspråkigt eller spansk-språkigt land.

Härmed utmanar jag:

Tyvärr ingen. Jag får vänta med detta eftersom jag inte vågar skicka utmaningar till Carl Bildt eller Annika Lantz. Och Stina har ju redan fått den av Veronica. Jag får inse att jag måste börja utvidga mitt bloggnätverk. När jag har gjort det ska jag skicka vidare!

litet bo jag sätta vill.

Ja, det ser inte mkt ut för världen på bilden ...
- men det ska faktiskt bli mitt nya hem redan i maj i år. Skanska har kommit mycket längre nu än när bilden togs... och det är ett drömläge med typ noll meter till parken och vattnet och 400 meter till mitt jobb. Man ska akta sig för att höja förväntningarna upp i skyn bara. Det är lätt att tänka att när man flyttar kommer allt bli annorlunda. Jag kommer att ha utvecklat ett enormt ordningssinne och bli gardin - och inredningsfetischist. H kommer att vara frisk som en nötkärna, gå tillbaka till jobbet bums och vi kommer att kunna ta den där semesterresan på en månad som blev så snopet inställd sist. Stackars lägenhet med alla dessa förväntningar! Fast som tur är har jag flyttat tillräckligt många gånger för att veta att det som händer mellan 4 väggar nu också kommer att hända inom de nya 4 väggarna. Och det är ju inte dumt det. Egentligen är vi bara oroliga för storleken - den är ju 30 m2 mindre än där vi bor nu!! Fast hellre en 2:a på 67 m2 på Kungsholmen än en fyra på 98 i sunkiga förorten. Hur som helst så blir det en ny era. Nya förutsättningar och nya intryck. Det jag tror att jag är gladast för är att slippa åka tuben 30 minuter till och från jobbet varje dag. Nu blir det snart en 7 minuters promenad istället! Och en halvtimmes extra sömn.... underbart. Det är verkligen de små sakerna som gör det.

En gnutta humor?

Igår sträckläste jag en bok. Inte för att den var bra - det var den verkligen inte.
Jag köper pocketböcker ibland när jag får ett ryck där vid ica-kassan och denna trodde jag skulle få mig att dra på munnen lite åt mäns och kvinnors så olika sidor.






















Men icke! Sida upp och sida ner är bara fyllt av bitterhet och martyr. Alla män är likadana. Odugliga, ansvarslösa och totalt ignoranta. Enligt mig är det hon som har problem. Tycker verkligen att det är en tråkig bild hon har av våra fantastiska män. Hon verkar inte se någonting annat än fel och brister och dessutom verkar hon sjukligt intresserad av städning och av att "testa" sin man på olika sätt. Hon lägger en krit-ask i slutet av trappan för att se hur lång tid det tar innan mannen bär upp den. Efter 2 veckor får hon ett raseriutbrott. Varje frukost frågar hon:
- Jaha, hur blir det med XX födelsedag? Har du köpt present?
- Nej - tänkte att vi kan ta det i helgen.
- JASSÅ? Men vilken tur då, att JAG har köpt en present redan!
- Ja, du är duktig älskling...

och så där håller det på. Ingen humor, inte någon självironi eller självinsikt. Visst tar många kvinnor rollen som projektledare i hemmet, men måste vi ta på oss allt ansvar? Skulle livet verkligen haverera om badkaret har en smutsrand kvar efter en badrumsstädning? Eller om man kommer 20 minuter för sent till födelsedagsfesten? Eller om toalettlocket någon gång är uppfällt....ja ok, det sistnämnda kan man ju försöka komma ihåg - men det finns knep! Skaffa katt t.ex - då måste man ju helt plötsligt, annars kan ju kraken trilla i...

Hur som helst - trodde att jag skulle bli road och kunna läsa högt för sambon och garva lite. Men istället blev jag arg. På författaren. För vad hon prioriterar. Och som hon beter sig. Hon säger att hon har en avslappnad attityd till städning, men enligt mig är hon manisk, iskallt beräknande och kan inte må så bra. Hon städar och fixar allt perfekt i hem och åt barnen. För perfekt. I min värld ringer varningsklockorna högt. Hon verkar försöka städa bort sina verkliga problem. Ju mer jag läste desto mer ville jag ge henne numret till någon bra terapeut.

För det är bättre med lite skit i hörnen än ett rent helvete.

Håll grytan kokande

Tisdag - och tankarna snurrar. Jag är och har alltid varit en tänkare. Ännu mera nu sedan det händer så mycket runt omkring. Dessvärre handlar det mycket om sjukdomar just nu, vilket inte är så uppiggande. jag har dock alltid "skrutit" om att jag känner mig själv, har koll på hur jag reagerar på vissa omständigheter, tycker att jag har bra kontakt med mitt känsloliv och allt det där. Men gissa om jag blev förvånad när jag en dag vaknade upp med prickar över hela kroppen! Läkarna sa att det var medaljongsjuka - men samtliga vänner och bekanta jag pratat med säger att det är stress. Stress över situationer som man inte kan hantera - stress över sjukdomar i ens närhet som måste fixas till. Men hur har man ingen aning om. Hur som helst - tänka tror jag är nyttigt, jag hamnar ofta där. I min egen värld. Ända sedan barnsben har jag krockat med lyktstolpar för att jag varit så upptagen av tankar. Nuförtiden yttrar de sig mer i långa analyserande samtal med vännerna. Eller när jag är på resande fot, som nedan då jag flyger över Kiruna. "Håll grytan kokande", verkar de vilja säga. "Lägg inte locket på".

The rice...

Eftersom det persiska riset inte var med i förra inlägget om persisk mat så vill jag bara visa bilden där det finns med. Som jag sa - om man är tillräckligt vass så vänder man upp och ner på kastrullen så blir riset som en gul tårta med krispigt lager på toppen - ni ser det nära hörnet längst bort på bordet. Det är alltså det omtalade saffransriset som man äter till vissa rätter. Fatet i mitten är ett annat ris - med dill som passar till fiskrätten bredvid. Rätt ris till rätt rätt :) Inte lätt att hänga med i detta ambitiösa matlagningstempo.... notera att samma tsatsiki som på förra bilden finns med - men här kryddad med en underbar saffransblandning... det vattnas verkligen i munnen när jag ser allt det här. Jag kan förstora bilden om och om igen och bara förundras över den här fantasktiska matkulturen.

Awards

The Lemonade Award is given by a previos winner to 5 bloggers who have shown great attitudes and/or gratitude this week. It’s a great way to show these people that you appriciate them. All you have to do is:1. Put the logo on your blog or post.2. Nominate at least 5 blogs and be sure to link your nominees within your post.3. Let them know that they have received this award by commenting on their blog.4. Share the Love and link to this post and the person from whom you received your award.

Den här finfina awarden fick jag från Veronica som har varit så stöttande och kommit med glada tillrop under hela denna trevande första period av bloggandet. Nu måste jag verkligen tipsa om lite andra bloggar som jag kan skicka vidare den till... vänta lite, ska bara surfa runt lite först och se vad jag kan hitta. Jag läser ju iofs Carl Bildts blogg ibland, för jag tycker verkligen att han gör en insats - men är inte säker på att han skulle uppskatta denna typ av utmärkelser.....

Jag har nu försökt att hitta till den blogg till vilken jag vill vidarebefordra den fina utmärkelsen som jag just fick. Dock hittar jag inte adressen, men det är min kompis Karin som virkar jättefina laptopfodral av plastband från 50-talet ,men här kan i i alla fall se bilder på de små underverken. Sådant jag är jätteimponera av, men aldrig skulle klara av att pyssla med själv.

Retorik

Jag är frälst i ämnet retorik - konsten att övertyga.
Har gått 2 sådana kurser nu och måste slå ett slag för det! Vår hjälte Barack Obama skrev hela sitt installationstal själv och måste väl ses som ett retoriskt underbarn! Ändå är teknikerna som han använder så pass enkla så efter att ha lärt sig grunderna kan man bryta ner hans tal i små bitar och se exakt vad han ville uppnå med det. När 2 tredjedelar av talet har gått så personifierar han hela USA som en gammal kvinna - Anne Nixon Cooper, som är 106 år gammal. Sedan använder han henne för att gå igenom USA:s alla förändringar de senaste 100 åren. Kvinnor får rösträtt - Yes we can. Muren i Berlin revs ner - Yes we can. En man gick på månen - Yes we can, och så vidare. She knows how America can change. Och alla blir vi berörda.

Ett av de bästa ställena är när han säger

To thouse who are of a different opinion - I might not have won your vote today, but I listen to you too. And I will be Your President Too!

Han använder sig också av motsatser hela tiden - "black - white, gay - straight, republican - democratic, hela tiden helt efter retorikens regelbok.

Samtidigt är han så klar superamerikansk i sitt sätt att presentera sin stöttepelare, sitt livs kärlek och sin bäste vän - sin fru. Sedan när han berättar om hundvalpen som hans barn ska få så kan jag inte låte bli att undra - hur kommer det sig att detta fungerar så väl i USA men absolut inte i Sverige? Om Reinfeldt i sitt tacktal skulle börja svamla om att han har köpt en hund till sina barn så skulle det säkert stå att han uppträtt berusad eller liknande dagen efteråt...

Hursom helst, talet måste ses.

http://www.youtube.com/watch?v=Jll5baCAaQU

Persian inspiration

En stor del av mina icke ingifta släktingar kommer från the land of Persia. Därför har jag mycket persiskt i tankarna och i hemmet. Persisk katt, persisk matta, persisk sambo, för att inte tala om persisk mat! Den goda persiska maten... Själv gjorde jag en n.ä.s.t.a.n. perfekt adassi i förrgår. En av favoritsopporna med linser, risnudlar, massor med vitlök, grönsaker och kryddor. På bilden ser ni Salad Olivie längst till höger (skålen med alla oliver på toppen), också en höjdare. Men det bästa är nog ändå riset. Saffransris med den där krispiga botten. Den får man till genom att låta några potatisskivor fräsa i olja i botten av kastrullen - under riset. Det är dock inte vilket ris som helst, man köper det i utländska butiker i vita tygsäckar. Innan man lagar det ska det tvättas, saltas, sköljas och ligga i blöt ett bra tag. Sedan kokar man det tills det blir halvfärdigt - häller ut vattnet och till sist - ångkokar det under lock med en handduk runt. Rena ritualen, skulle man kunna säga. Är man sedan tillräckligt skilled så vänder man till slut upp och ner på hela kastrullen så att riset dunsar ner och blir som en gul tårta med krispigt lager på toppen. Till riset ska man ju ha persisk tsatsiki också - nästan som grekisk, fast godare! Den ser ni närmast mig på bilden :). Den skålen blir alltid så renskrapad så att man inte behöver diska den efteråt...

Googles översättningsverktyg...

...så här i början av mitt bloggande håller jag på att undersöka alla finesser som finns. Då såg jag på Veronicas underbara blogg (gå dit om du inte redan gjort det), att man kunde översätta hela sidan till valfritt språk! Hon hade dessutom tipsat om min blogg på sin sida - så här fin engelska blev det...

Before I figured out that I want to tip my dear friend Beas new blog Check out the vettja when you get some time today. Hope you have a nice day so we have seen probably in the evening.

Haha, "check out the vettja"... Det var dagens rolighet.

Oh, well det var allt för nu. Hope you have a nice day so we have seen probably in the evening :)

Saker som dessa händer mig så ofta

Jag brukar dra till mig konstiga typer. Det är helt sant - om jag någon gång åker långfärdståg (eller vad det heter) så hamnar jag i 9 fall av 10 bredvid personer som ger mig ett möte för livet. Det brukar sluta med att jag kan hela personens livshistoria. Det här är inget jag gör medvetet, jag tycker heller inte att det är jobbigt utan snarare fascinerande. I filosofiska ögonblick tänker jag t.o.m. att det kanske var meningen att våra öden skulle mötas, att vi båda fick ut något av det hela.

Det kan jag inte säga om igår. Igår var det iskallt ute. Säkert minus 10 grader. Jag skulle till slussen och hämta upp ett elpiano - oh so I thought. Jag hade svarat på en annons på blocket,kommit överens med damen om att jag hade första tjing på pianot och vi bestämde en tid. Det visade sig att paret som satt ut annonsen bodde lååångt från slussen. Med långt menar jag utanför Nacka, utanför Älta, utanför världens ände, kändes det som. Med iskalla fötter och ett alltmer mulnande sinne kom jag fram till dörren och mannen i huset öppnar. Jag kan knappt forma orden "elpiano" eftersom mina läppar är stelfrusna - men mannen ser bara frågande på mig varpå han lägger in dödsstöten - "Nä det är sålt".

Sålt? vi hade ju bestämt tid? (lägg här till en brännande känsla bakom ögonlocken)

Jaså? det vet jag inget om - det finns inte kvar i alla fall.

Vad skulle jag säga? "Men jag kom ju överens med din fru"....

Det var bara att börja traska längs vägen från världens ände och 2 timmar senare var jag hemma i värmen. Man kan fråga sig. Vad skulle detta ge? Inte ett skvatt, bara bister syn på mänskligheten. Bah!

Att dela in människor i fack

Mänskligheten är komplex och personer är komplexa. Det är nog därför jag haft sådana svårigheter med att börja skriva av mig på en blogg. Jag är ju inte bara en kattägare. Har aldrig heller sett mig som en inne-katt-ägar-typ, om denna typ nu finns. Absolut inte, skulle det vara katt så skulle det vara en bonn-katt. Som jag hade förut, ute på östgötaslätten. Inte heller ser jag mig som en Stockholmsbo, bloggartyp, eller vad för andra intryck jag redan kan ha ingivit. Om någon skulle ha sagt till mig för 5 år sedan att jag skulle vara den jag är idag så skulle jag absolut inte tro på det. Jag brukar säga att jag föddes när jag var 16. Det var i alla fall då mitt riktiga liv började. Så jag har bara 10 års livserfarenhet, kan man säga. Det har gjort att jag har stora allmänbildningsglapp, men jag har ändå alltid lyckats slingra mig ur det i sociala situationer. Har ju lärt mig att låta andra prata först. Alla vill berätta sin historia.

Vissa personlighetsdrag är ju enkla att förklara. T.ex. vi som är födda i lejonets tecken - vi är lojala. Se detta filmklipp så förstår du vad jag menar...
Det här är ett filmklipp som de flesta av er säkerligen redan har sett. Men jag vill ändå ha med det för det MÅSTE ses. Man kan inte se sig mätt..

http://www.youtube.com/watch?v=zVNTdWbVBgc

Årets julklapp

Jag måste få börja med ett par bilder på årets julklapp - Dixie Atossa Chanel Sahraie Rosenqvist. Kärt barn har många namn. Men hon kallas Chanel.

Cogito Ergo Sum

Första inlägget i min första blogg. Men det där var inte riktigt sant. Jag har försökt att blogga en gång tidigare, men all prestationsångest gjorde att jag raskt plockade bort den. Så nu har jag släppt all prestige! Jag har mycket att dela med mig av, så bloggen har heller inget tema. Den kommer att vara filosofisk, sorglig, humoristisk, karriärsinriktad - allt beroende på mitt humör. Jag ska leta fram gamla dikter och historier från förr och blanda upp med lite krass verklighet och om mina succeer och katastrofer här i livet. Lite naiv, lite cynisk, lite ytlig och mycket djup.