Så är den där igen och hejdar mig från att skriva inlägg.
Det har gått så lång tid
Jag vill berätta så mycket
Jag får inte säga för mycket
Jag måste tänka på vad jag skriver
Jag måste visa rätt bilder
Jag måste välja bland 949 bilder
Jag måste ladda upp bilderna i rätt ordning
Neeej, det blir inget! Men snart så. Hawaii var helt fantastiskt. Överbra. Lyckost är jag som fick uppleva allt och dessutom få mig en ring på fingret efter ett underbart, romantiskt frieri vid ett vattenfall. Jag ska berätta tids nog.
Idag läste jag en dikt på Jonas Gardells blogg. Eller det kanske bara är några rader ur något annat. Men det fick mig att inse hur mycket jag tycker om dikter och någon gång ska jag leta fram mina gamla alster och kanske, kanske våga skriva något nytt.
Varför blir så mycket svårare ju äldre man blir? Varför ökar kraven, varför blir man så mycket mer kritisk till sig själv och andra? Varför får man inte fortsätta att vara naiv och modig? Ack ja, det är inte lätt att lägga bakom sig det okritiska skapande som jag ägnade mig åt så länge. Allt godkändes, inget ströks. Nu stryker jag allt och godkänner inget. Tragiskt!
Det jag läste var i alla fall raderna som Jonas Gardell skrev i ett långt svar till en kvinna med relationsproblem:
O låt dig ej förhärdas
I denna hårda tid
Det allt för hårda brister
Det alltför styva mister
Sin vassa udd därvid.
Det är så enkelt och perfekt så att jag blir tokig! Aldrig någonsin kommer jag att kunna formulera mig sådär.
Annars är mitt liv just nu i en härlig harmoni och jag är så lycklig för det. Harmoni är det bästa man kan tänka sig. Mitt favoritord just nu.
