Jag har skrivit brev i mina dagar ska ni veta. Oändligt antal brev, när jag var liten. Från att jag kunde skriva har jag skrivit brev. Svarat på Kamratpostens insändare, blivit "penpal" med andra spännande människor men framför allt skrev jag brev till dem jag redan kände. Vi flyttade mycket när jag var liten och då skrev jag brev till dem som jag flyttade ifrån. Jag har oerhört svårt att skiljas från dessa brev. I varje flytt nu i vuxen ålder så sker det en strid inom mig. Spara eller slänga? Jag har sparat dem hittills, alla brev jag fått. De fyller upp 2 stora svarta säckar med mappar och tidskriftsamalare med gamla brev...
Det slutade inte när jag var liten, nej det eskalerade snarare. Allt mindre började jag lägga brev på lådan, allt mer bytte jag brev med dem jag redan träffade varje dag. Det var så smidigt att inte behöva ta upp saker som var hemliga, känsliga, eller obehagliga, öga mot öga. Ibland hade jag jättekul med min kompis i skolan medan vi mer eller mindre grälade samtidigt, brevledes.
Jag kan sakna de där breven ibland. Mot slutet, efter gymnasiet när jag bodde utomlands spelades det istället in kassettband! Jag skickade ena sidan, sedan fick man med spänning tillbaka bandet med kompisens svar på andra sidan. Men då räckte det inte med en massa prat, nej det fanns tydliga kravspecifikationer. 3 egenskrivna låtar, 1 dikt som rimmar och 10 saker du önskar dig i födelsedagspresent, kunde det vara.
Som en hälsning till alla dessa brev som jag älskade har jag nu bytt namn på den här bloggen. Mina barn kommer säkert inte att skriva ett enda brev. Än mindre spela in hälsningar på kassettband. Livet går fort och snart kan jag inte ens spela upp mina gamla kassettband. Som tur var byggdes ju saker med kvalitet förr i tiden, så min gamla kassettbandspelare i källaren som saknar lucka och batterilucka kommer säkert att fungera i 10 år till så att jag kan lyssna, och minnas. Breven i säckarna slänger jag Inte!