Käraste nån,

Just nu sitter jag och gömmer mig i ett rum någonstans i Skåne. Stormen viner utanför fönstret, gamla trädgrenar som slår mot rutan skrämmer slag på mig där jag sitter och hukar framför nyheterna på onödigt hög volym för att slippa den ekande stumma tystnaden.

I rummet bredvid mitt bor en 83-årig gubbe som tiggde sig till boendet på det enkla vandrarhemsliknande hotellet för att han inte skulle överleva en natt utomhus. I baren sitter två statyliknade figurer i varsin ände och dricker öl respektive rödvin. Receptionen är obemannad och här finns ingen som kan höra om nåt händer...man hänvisar till en vit telefonlur som inte verkar fungera. Över den står det en lapp: Vid problem; ring så är jag där inom 10 minuter...

Nej, det är inte en början på en ny skräckfilmsidé som jag nyligen skaffat mig -utan min verklighet just nu. Jag som bara skulle till en stad i Skåne och hålla föredrag!

Det hela började redan på flygresan till Blekinge där jag skulle hålla mitt första föredrag. Det blev extrema väderförhållanden (läs: STORM) och jag trodde att de välbekanta gasmaskerna skulle trilla ner vilken sekund som helst.

Efter min bedrift skulle jag vidare till Skåneland med tåg. Då började det brinna i 1:a-klassvagnen!! En kvinna kom utspringandes och skrek i panik att DET BRINNER! Ingen i min vagn reageade. De fortsatte sova och vi fick ingen ytterligare informaton. Tåget fortsatte åka med samtliga branddörrar stängda.

Väl framme (med röklukt i kläderna och stormen och regnet piskandes i ansiktet) hittade jag fram till det lite billigare hotellet som skulle bli min borg för natten. Inget av dagens tidigare draman slår dock känslan här, det är INTE kul om man sett filmen "the Hostel" och just nu sitter jag ängsligt på rummet och dippar pommes i vitlöksbearnaisesås (jag vågade under inga omständigheter sitta nere i den ensliga baren och äta) och bannar mig själv för att jag sett den filmen.

Till råga på allt svarar inte sambon i mobilen för tele 2:s nät är nere.

Jag tror jag höjer tv:n lite till... min enda vän här i ingenstans...

Det är de små stunderna som är livet och på sistonde har jag blivit bortskämd med många bra sådana. I fredags var jag på Michael Jackson-konsert på Fasching, en av de bästa anledningarna att bo i Stockholm är just detta; det finns alltid något att göra. För en rastlös själ som jag så är det väldigt mycket värt.


Dessutom var konserten fantastisk och kärleken till musiken smittade av sig så att man gick därifrån med en lyckokänsla i maggropen. Extra kul var att en gammal gymnasieklasskamrat till mig var med o spelade. Tänk att det gått 10 år sedan dagarna på musikgymnasiet...ofattbart!

Häromdagen var det faktiskt som att de där 10 åren försvann i några sekunder. Det damp ner ett brev i brevlådan som jag skrev tillsammans med min kära vän R år 2000. Vi skrev ett varsitt brev och bestämde att vi skulle få öppna breven om 10 år, dvs. år 2010. Det var en hisnande känsla minns jag. 10 år, det var ju så ofattbart lång tid!! Nu har dessa år förflutit, ibland känns det länge sedan, ibland som om det var igår. Tiden är något som alltid har fascinerat mig. Kanske för att det är en av de få saker som vi ännu inte lärt oss styra eller påverka. Snart får jag i alla fall öppna brevet och se vad jag ville fråga mig själv för 10 år sedan.

På något sätt känns det som att det inte skulle vara samma sak att skriva ett brev idag som jag fick öppna år 2020, det känns som att jag har framtiden mer utstakad för mig nu än vad jag hade då. Men kanske ett brev som jag får öppna om jag lever år 2050. Det skulle vara kul att se hur ens perspektiv har förändrats. Tiden är svår att ta vara på och omöjlig att hålla fast. Tur var det i alla fall att det inte var jag som förvaltade brevet för då hade det säkerligen försvunnit i något flytt. Men nu ska jag lägga det på ett säkert ställe och öppna det i januari år 2010.

Igår hade vi i alla fall spelkväll här hemma. Det var så härligt med alla glada människor och livat blev det :)

Spelet heter "Bet your brain" - ett frågespel med en twist. Jag kan varmt rekommendera det!

Förutom det så har vi fått ett nytt rum i vår lägenhet. Även kallat H:s datasalsgarderob :) Så här ser det ut.

Det sitter numera nästan alltid en perser på den stolen. Den som hann först var den med fyra ben.

Det får bli allt för nu, H står i köket och ska laga söndagmiddag. Mums! Bäst att jag går och coachar honom lite.

Må så gott!