Käraste nån,

Just nu sitter jag och gömmer mig i ett rum någonstans i Skåne. Stormen viner utanför fönstret, gamla trädgrenar som slår mot rutan skrämmer slag på mig där jag sitter och hukar framför nyheterna på onödigt hög volym för att slippa den ekande stumma tystnaden.

I rummet bredvid mitt bor en 83-årig gubbe som tiggde sig till boendet på det enkla vandrarhemsliknande hotellet för att han inte skulle överleva en natt utomhus. I baren sitter två statyliknade figurer i varsin ände och dricker öl respektive rödvin. Receptionen är obemannad och här finns ingen som kan höra om nåt händer...man hänvisar till en vit telefonlur som inte verkar fungera. Över den står det en lapp: Vid problem; ring så är jag där inom 10 minuter...

Nej, det är inte en början på en ny skräckfilmsidé som jag nyligen skaffat mig -utan min verklighet just nu. Jag som bara skulle till en stad i Skåne och hålla föredrag!

Det hela började redan på flygresan till Blekinge där jag skulle hålla mitt första föredrag. Det blev extrema väderförhållanden (läs: STORM) och jag trodde att de välbekanta gasmaskerna skulle trilla ner vilken sekund som helst.

Efter min bedrift skulle jag vidare till Skåneland med tåg. Då började det brinna i 1:a-klassvagnen!! En kvinna kom utspringandes och skrek i panik att DET BRINNER! Ingen i min vagn reageade. De fortsatte sova och vi fick ingen ytterligare informaton. Tåget fortsatte åka med samtliga branddörrar stängda.

Väl framme (med röklukt i kläderna och stormen och regnet piskandes i ansiktet) hittade jag fram till det lite billigare hotellet som skulle bli min borg för natten. Inget av dagens tidigare draman slår dock känslan här, det är INTE kul om man sett filmen "the Hostel" och just nu sitter jag ängsligt på rummet och dippar pommes i vitlöksbearnaisesås (jag vågade under inga omständigheter sitta nere i den ensliga baren och äta) och bannar mig själv för att jag sett den filmen.

Till råga på allt svarar inte sambon i mobilen för tele 2:s nät är nere.

Jag tror jag höjer tv:n lite till... min enda vän här i ingenstans...