Just nu vill jag bara

känna mig tacksam för allt här i världen. Inte klaga på vare sig jobb eller omständigheter, för vad spelar det för roll? Igår fick jag höra att H inte har någon mera cancer kvar i sin kropp och helt plötsligt känns allt annat så oerhört oviktigt.
Dessutom har allt en tendens att ordna sig om man inte stressar ihjäl sig för jobbets eller något annats skull utan hanterar det hela med ro. Ro, det ska jag lära mig att implementera i vardagen. Ro... ta det hela med ro.

Känslan av att våga snegla bort mot horisonten av en framtid är så ny. Så länge har jag levt för varje enskild dag och inte planerat eller tagit något för givet. Den känslan ska jag också hålla kvar, men det är ändå hisnande att våga blicka framåt utan att bara mötas av mörka frågetecken. Nu finns det liv och finns det liv finns det hopp. Då kan jag våga kika fram litegrann bakom min gardin och känna solens strålar igen. Låta framtidens sol lysa in, för nu är det vår tur att få fortsätta leva.